Som en hopkorvad strumpa
Morgonen var plötsligt kall häromdagen. Jag rotade sömndrucket omkring i byrålådan efter ett par nylonsockar för nu skulle vinterstövlarna fram och i dom finns inte utrymme för vanliga sockar. Rummet var halvmörkt, lådan rörig. Jag fick vara tyst för att inte väcka lillgrodan som snusade ljudligt i sängen, hon hade fortfarande några härliga minuter kvar hos John Blund.
Så fick fingrarna tag i ett material jag kände igen. En liten hopkorvad nylonstrumpa kom upp i dagsljuset (eller snarare halvdunklet) efter månader på byrålådans botten. Den var som en liten mjuk boll i min hand. Skrämt hopkorvad.
Jag kände mig som en hjältinna när jag befriade den ur sin för tidiga grav och lirkade ut strumpan i sin fulla längd. Aaahh! Så skönt att sträcka ut sig efter att ha legat hopkrupen så länge! Så lång jag kan bli! Det hade jag nästan glömt. Tänkte jag att strumpan tänkte.
Jag inser att det är lite psykvarning på att tänka att en gammal nylonstrumpa har känslor. Men jag får skylla på att jag dagen innan hade kommit hem från fyra dagars intensiv yoga. Min kropp var uttänjd och sinnet öppet för alla möjligheter. Tydligen…
Jag tittade på strumpan och tänkte på oss människor och våra stackars kroppar som får lära sig leva så begränsat. Vi sitter och sitter och sitter. Framför ratten, framför datorn, framför TV:n, vid mötesborden. Vi håller igen. Vi tvivlar. Vi skyddar oss själva genom att sluta oss. Som små hopkorvade strumpor går vi genom livet. I värsta fall hamnar vi underst i byrålådan dessutom.
Och hela tiden längtar vi nog efter någon som kommer och hjälper oss veckla ut oss i hela vår fantastiska, elastiska längd. Det slår mig att jag har en stor förmån som ibland får vara den som hjälper inte bara strumporna att sträcka på sig. Är du på ett yogapass kommer jag kanske och drar tag i dig rent bokstavligt. Coachingen handlar mer om att få dig att inse att du är mer än en hopkorvad strumpa och kan våga börja veckla ut dig själv.
Det finns många utsträckare omkring oss. Engagerade lärare och chefer, härliga gympaledare och medvetna föräldrar till exempel. Öppna, positiva medmänniskor.
Vad är du för person? Hjälper du människor att veckla ut sig eller känner du dig tryggare om de håller sig hopkorvade och på sin plats i byrålådan? Helst välsorterat efter färg och storlek?
Säger du ”Ja! Så spännande!” när kompisen avslöjar planer på att starta eget? Eller kommer ord som ”Men är det inte lite för riskabelt..” över dina läppar?
Var uppmärksam på hur du pratar med andra, för egentligen är det dig själv du pratar med, dig själv du vecklar ut eller håller tillbaka.
Det är sånt man kan filosofera kring en kylig septembermorgon när vinterkläderna plockas fram.
Ulrika Sandström
Nära coaching