Hur mycket går vi miste om?

Tänk dig en tunnelbanestation i Washington DC, en kall januarimorgon 2007.  En man med violin står på perrongen och spelar Bach i en timme. Under den timmen passerar ca 2000 personer. Vad händer?

Efter 3 minuters spelande uppmärksammar en medelålders man musikanten och drar ned tempot i sina steg. Han stannar några sekunder och fortsätter sedan vidare. Efter 4 minuter får violinisten sin första dollar. En kvinna kastar myntet i hans hatt utan att stanna.

Efter ca 6 minuter lutar sig en yngre man mot staketet och lyssnar en stund, men tittar snart på klockan och går vidare. Efter 10 minuter stannar ett barn i 3-årsåldern, men modern drar honom vidare. (Flera barn stannade men blev utan undantag omgående ivägsläpade av sina föräldrar).

Efter 45 minuter har violinisten spelat oavbrutet och bara sex personer har stannat för att lyssna en kort stund. Ett 20-tal personer har lagt pengar i hans hatt, men de flesta utan att sakta in. Violinisten fick ihop 32 dollar sammanlagt.

Efter 1 timme slutar musikanten att spela och det blir tyst. Ingen lägger märke till att han slutar, ingen applåderar.

Sanningen:
Musikanten som spelade är Joshua Bell, en av världens främsta nu levande violinister och musiker. Han spelade några av Bachs mest krävande stycken på en violin värd 3.5 miljoner dollar.

Två dagar tidigare spelade Joshua Bell för utsålda hus i Boston, biljetterna kostade i genomsnitt 100 dollar.  Joshua Bells inkognitospelning på T-banestationen organiserades av Washington Post, som en del av ett sociologiskt experiment om perception, smak och människors prioriteringar.

Det här väcker en hel del tankar. Lägger vi överhuvudtaget märke till skönheten i en vardaglig miljö vid en opassande tidpunkt? Stannar vi till för att uppskatta det vackra? Känner vi igen en talang i ett oväntat sammanhang?

Det är klart att som alltid när jag läser om olika experiment och studier om mänskligt beteende vill jag tänka att jag skulle gjort annorlunda. Eller hur? Det är klart att jag skulle stanna och lyssna, jag kan ju lite om musik, nog skulle jag insett hur bra han var? Men hur troligt är det att ingen av de 2000 personer som passerade kan lika mycket eller mer om musik, och de reagerade ändå inte?  

Jag blir inte så förvånad över resultatet ändå, vår hjärna sållar hela tiden bort information för att kunna hantera det nödvändigaste eller sysselsätta sig med automatiska tankemönster.  Du som passerat gatumusikanter, t ex i tunneln in till Nordstan i Göteborg, några gånger har kanske mentalt kopplat bort musikanterna som står och spelar. Hjärnkapaciteten är istället inriktad på annat, viktiga saker som vilken färg sockarna man ska köpa ska ha för att matcha nya tröjan.

Men fundera lite på det här - om vi inte väljer att stanna till när en av världens bästa musiker spelar några av världens bästa stycken på ett av världens finaste instrument… hur mycket annat går vi miste om?

Ulrika Sandström
Nära coaching

Mina krönikor publiceras även i Varbergsposten